Den unga poppeln står där

Den unga poppeln står där i sin slankhet.
Den darrar inte, vajar bara sakta.
Den skymmer knappast himlen, men ibland
skär den itu en solnedgång på mitten.
Har ingen vidd att fånga ljud och fåglar,
har inte ekens ljusa famn att ty till,
har inte lönnens faderliga sus,
bara en viskning som av gossopraner.
Så måste poppeln leva utan pondus
och utan stöd … som ungdom måste det.
Det går en vind igenom poppellöven
och vänder deras ljusa undersidor
mot julisolen —

Trädet rätar på sig
och står där som den rankaste av pager
i silverrustning under sommarblåst.