Författare: Anders Brunnstedt (Sida 1 av 7)

Över hav, över land
Genom buskar och träd
Genom vatten och brand
Över åker och hed
Löper jag i natten klar
Snabbare än månen far.
Gräset måste fuktas jämt
Det har drottningen bestämt
Där står gullvivor på vakt
Röda stänk i gyllne prakt
Är rubiner som jag gett dem
Och som drottningen har bett om.
Nu måste jag ha mera vatten
Så de få sina örhängen till natten. –
Farväl, du narr bland andar! Jag har bråttom
För drottningen kan komma när som helst.

Tänk om man någonstans i denna dammiga
    storstads vimmel
kunde kliva in i ett hus,
ta hissen,
trycka på knappen Frihet
– och så plötsligt stiga ut i den blånande
    norrlandsluften
och bara andas.
Forssorlet slår mot mitt ansikte
daggen sval i gräsbranten
hela älv-sänkans vidd bjuds som skål för tunga
    läppar.

Brisarna bära och strö
ångan från kvällsvarma rosenkvarter ,
lukten av smultron och nyslaget hö .
Allt är så svenskt , att jag känner det hugga
underligt hårt i mitt bröst .
Blundar jag , hör jag hur björkarna svalla ,
anar hur solglimt och skugga
jaga varann i mitt hår .
Snart ligga lemmarna kalla .
Tack för jag lever i år !

Bara de riktiga orden,
orden med krona och fågel-
sång har en skugga som träden.

Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.

Mitt i den brinnande solen
finns en pupill, en kärna
som med sin gåtfulla virvel
gör den till kärlekens stjärna.
Var gång den ser på jorden
uppstår en äng och blommar
dag efter dag och fröar
glad genom lycklig sommar.

Blommorna lyfta ur marken
ett levande flaggspel som vaggar.
Fjärilar dansa med gula
slöjor kring tistelns taggar.
Humlorna brumma i gräset
där stråskuggan marken rutar.
Sval leker sommarvinden
i lättrörda vallmoklutar.

Flyktig är lyckan – en stundens
slumpvinst i soliga dagar.
Långt bortom larv och grymhet
lyser i sommarens hagar
kärlekens sommarstjärna,
midsommartidernas blomma.
Vad förtjänte väl mera
att vi bleve glada och fromma.

Ska jag dig likna vid en sommardag?
Du är mer ljuvlig, mera mild och ljum,
majs skira knoppar slits av vindens tag
och sommarn stänger snabbt sitt gröna rum.
För hett ibland kan himlens öga skina
och ofta skymd är hennes gyllne hy,
allt som är vackert ska en gång förtvina,
av ödet ändras, allt är dömt att fly.
Men din sommars skönhet vissnar ej,
förlorar inte glansen som du bär
och dödens skryt kan aldrig träffa dig
när evigt rader i min dikt du är.
Så länge män kan andas, ögon se
Ska detta leva kvar och liv dig ge.

En dag om året borde alla låtsas,
att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas,
och ingen skjuts för fyra dollars skull.

Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inget rep gör någon broder illa,
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn, det kan väl hända.
Jag bara säger: Vi kan låtsas så.

Jag ser på en man som metar.
Han fingrar en ivrig mask,
som han långsamt på kroken smetar.
Och så kastar han ut med ett plask.

Fast en påflugen snorgerspinne
kan förvända hans drag ett slag
har nog mannen ett hovsamt sinne.
Och det är en sån vacker dag.

Det är sol, det är måsar som fladdra
och båtar med människor i
som ler mot varandra och pladdra
— och det är inte helt ironi

att man finner det skönt för stunden
och minns vad de goda lär:
att människobarnet i grunden
vill inte en mask förnär.