Kategori: Kyrkoval 2025 (Sida 3 av 4)

Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) betonar att Svenska kyrkans grundläggande identitet ligger i dess lokala förankring och episkopala struktur. Stiften är en oumbärlig gemenskap för församlingarna och en “brygga” mellan församlingarna och den nationella nivån. Varje stift leds av en biskop med särskilt ansvar för kyrkans lära och liv, vilket är en central del av Svenska kyrkans episkopala identitet. Stiftens grundläggande uppgift är därför att stödja, främja och utöva tillsyn över församlingarna i deras arbete. Till exempel genom att erbjuda kompetens vid kyrkorenoveringar och vård av det kyrkliga kulturarvet.
Samtidigt framhåller POSK att stiften, genom sina biskopar och domkyrkor, ger medlemmarna en andlig hemvist och historisk identitet som sträcker sig tillbaka till tidig medeltid.

Den nationella nivån (kyrkomötet och kyrkostyrelsen med kyrkokansliet) ansvarar enligt kyrkoordningen för Svenska kyrkans gemensamma, övergripande frågor. POSK anser att den nationella nivån ska fokusera på sådant som gagnar hela kyrkan. Till exempel kyrkohandbok, psalmbok, övergripande policyfrågor som klimat och internationellt arbete samt erbjuda samordning och kvalificerat stöd till stift och församlingar inom olika verksamhetsområden. (Kyrkomötet i session, Foto: Privat)

POSK menar att det idag råder en viss oklarhet eller rent av förvirring kring gränsdragningen mellan vad som är stiftens respektive den nationella nivåns uppgifter. Vem bär till exempel ansvaret för olika pastorala projekt eller utvecklingsinitiativ? POSK menar att sådana roller behöver definieras tydligare, så att överlappningar och otydlighet undviks.

POSK understryker att den lokala nivån, församlingarna, är basen i Svenska kyrkan. Genom att de territoriella församlingarna har ansvar för alla kyrkotillhöriga inom sitt område garanteras kyrkans närvaro i hela landet. Stift och nationell nivå finns till för att stötta denna lokala grund. Den nationella nivån och stiften ska enligt POSK fungera som möjliggörare. De ska ge församlingarna riktlinjer, incitament och rådgivning där det behövs, utan att ta över det lokala uppdraget. Stiften utgör här ett mellanled som både förstår de lokala behoven och kan kanaliseras uppåt mot kyrkans gemensamma arbete.

Den lokala nivån har redan genomgått en omfattande förändring genom 2014 års strukturreform medan motsvarande översyn av stiftens och kyrkans nationella uppdrag uteblivit. För POSK står det klart att Svenska kyrkans organisation behöver reformeras och förtydligas, framför allt vad gäller fördelningen av ansvar mellan stiftsnivån och den nationella nivån i enlighet med de frågor som väckts av POSK och som kan sammanfattas i följande punkter:

• Översyn av stiftens och den nationella nivåns organisation, uppdrag och finansiering. Både var för sig och i relation till varandra.
• Översynen ska omfatta stiftens teologiska grund och identitet i förhållande till församlingarna och nationell nivå.
• Översynen ska klargöra vem som ska göra vad inom kyrkan, så att resurser och ansvar hamnar på rätt nivå.
• Översynen bör också innefatta hur den demokratiska och episkopala strukturen bättre kan balanseras . Det faktum att biskoparna idag inte har rösträtt i kyrkomötet rubbar maktbalansen mellan kyrkans andliga ledarskap och beslutsfattandet i kyrkomötet.

I tidskriften Dædalus, som utges av American Academy of Arts and Sciences, publicerades 1967 en essä av den amerikanske sociologen Robert N. Bellah (1927-2013) med titeln ”Civil Religion in America”. Texten har haft stort inflytande på studiet och förståelsen av religion och politik både i USA och internationellt.

”I want to just thank everybody, and in particular, God. I want to just say, we love you, God, and we love our great military. Protect them. God bless the Middle East, God bless Israel and God bless America. Thank you very much.”

Transcript of trump’s speech (APNEWS.COM)

Så avslutade president Donald J. Trump sitt tal om attacken den 22 juni 2025 mot Iran. Jag finner retoriken i talet som ytterligt provocerande.

Bellah ger mig några nycklar för att förstå. I sin essä introducerar Bellah begreppet civilreligion. Den beskrivs av honom som en en sorts samhällelig religion skild från judendom, kristendom och islam men djupt förankrad i nationens liv. Bellah menar att civilreligion är en institutionaliserad samling av trosföreställningar, symboler och ritualer som ger en religiös dimension åt det offentliga och politiska livet. Den bekräftar att den högsta politiska makten som legitimeras under en högre, helig auktoritet.

Bellah menar att civilreligionens funktioner är följande:

• Skapar nationell enhet och samhörighet genom gemensamma symboler och ritualer.
• Legitimerar statsmakten under högre lag genom att den politiska makten fär en moraliskt-religiös legitimitet.
• Har en profetisk roll för moralisk vägledning och kritik som formulerar nationens högre ideal och kan mana till självrannsakan och reformer.

Bellah varnar för att civileligionen kan förvrängas eller missbrukas och han diskuterar flera potentiella faror:

• Banalisering och ytlighet: civilreligionen kan urvattnas till plattityder. Referenser till ”Gud” i politiska tal är då ofta medvetet vaga och icke-sekteristiska, vilket man kan tolka som att religionen har blivit en innehållslös formalitet.
• Nationell självgodhet: civilreligionen blir bara “religionen om ‘det amerikanska levnadssättet’” eller “amerikansk shinto” med anspelning på statsdyrkan.
• ”Heligförklaring” av politik: civilreligionens språk utnyttjas för att rättfärdiga tvivelaktiga politiska handlingar som om de vore heliga uppdrag.
• Splittring: civilreligionen kan i det moderna mångreligiösa samhället symbolen ”Gud” förlora sin förenande kraft. Det kan skapa en polarisering mellan grupper av sekulära medborgare och andra mer fundamentatlistiska grupper av medborgare.

I essän analyserar Bellah tal av John F. Kennedy och Lyndon B. Johnson. Jag undrar vad han skulle ha sagt om Donald J. Trumps. De potentiella faror som Bellah nämner känns nu som faktiska tillstånd i USA.

POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) betonar att folkkyrkan är mer än ett organisatoriskt arv. Den är ett levande ideal om en öppen, förankrad och samtidigt fördjupad kyrka. Enligt POSK är Svenska kyrkan en folkkyrka i evangelisk-luthersk tradition, där tron på Kristus står i centrum, men där dörrarna är öppna för hela folket, oavsett tro, tvivel eller bakgrund.

Einar Billing (1871–1939) var biskop i Västerås och en av de mest inflytelserika teologerna bakom den svenska folkkyrkotanken. Billing menade att kyrkan inte bara är de troendes gemenskap utan hela folkets kyrka – eftersom alla är omslutna av Guds nåd genom dopet. Han framhöll att folkkyrkan är teologiskt förankrad i nåden, inte i medlemskap eller troskrav. (Foto: Wikimedia Commons Public Domain)

För POSK betyder begreppet folkkyrka att kyrkan ska vara tillgänglig, relevant och närvarande i människors liv, men inte på bekostnad av sitt evangeliska uppdrag. En folkkyrka är inte en opinionsstyrd serviceinstitution, utan en bekännande kyrka med uppdrag att vara kyrka i, för och tillsammans med folket. En kyrka som:

• Verkar i människors vardag – i glädje, sorg, tro och sökande.
• Byggs lokalt – genom församlingarnas engagemang, delaktighet och gudstjänstliv.
• Värnar djup och bredd – där det andliga livet får plats samtidigt som kyrkan står upp för mänskliga rättigheter och diakonal omsorg.

POSK ser folkkyrkan som en levande gemenskap snarare än en administrativ enhet . Den bärs av människor som lever i relation till Gud och varandra, inte av medlemsstatistik eller byråkratiska strukturer. En folkkyrka byggs underifrån. Det är i församlingarnas liv som kyrkan är närvarande i gudstjänster, själavård, barnverksamhet, musikliv och diakoni. Kyrkan byggs där människor samlas för bön, delande och tjänst. Därför förespråkar POSK att resurser och beslut ska decentraliseras till församlingsnivå, snarare än genom toppstyrning från nationell nivå eller partipolitiska agendor.

POSK vill se att kyrkan utvecklar en levande församlingsdemokrati. För att folkkyrkan ska byggas trovärdigt måste engagemanget utgå från den kristna tron och viljan att tjäna kyrkan. Folkkyrkan ska vara demokratisk – men med en tydlig trosförankrad grund. Demokrati inom kyrkan inte är identisk med den sekulära demokratin i det politiska samhället. Kyrkans demokrati är en tjänande demokrati, där det viktigaste inte är makt eller majoritetsbeslut, utan delaktighet, ansvar och gemensamt lärande i tro.

Det förekommer att folkkyrkobegreppet används i debatten för att motivera partipolitiskt engagemang i kyrkans beslutsorgan. Tanken är att eftersom kyrkan är till för ”hela folket”, bör även de politiska partiernas strukturer ha rätt att representera ”folket” i kyrkan. POSK menar att detta är en förvanskning av folkkyrkobegreppets innebörd. En sann folkkyrka byggs inte genom partipolitiska listor utan genom människor som vill tjäna kyrkan i tro och ansvar.

Folkkyrkobegreppet används ibland för att tona ned kyrkans bekännelse eller teologiska grund. Det riskerar att man omvandlar kyrkan till ett ideologiskt eller kulturellt projekt snarare än ett andligt sammanhang. Det urholkar kyrkans identitet och minskar möjligheten att vara både öppen och tydlig – en kyrka som lyssnar på världen men samtidigt har något att säga till världen.

I Svenska kyrkans Evangeliebok har Midsommardagen getts temat Skapelsen. Bland de anbefallda gammaltestamentliga texterna för dagen finns förstås den inledande texten i gamla testamentet: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.”

Den amerikanskfödde rabbinen Yonatan Neril (f. 1980) grundade och leder The Interfaith Center for Sustainable Development (ISCD) 2010 i Jerusalem. Tillsammans med rabbi Leo Dee gav han 2020 ut ”Eco Bible volume 1: An Ecological Commentary on Genesis and Exodus” och 2021 ”Eco Bible volume 2: An Ecological Commentary on Leviticus, Numbers, and Deuteronomy”. Eco Bible bygger på tusentals år av biblisk judisk kommentartradition och gör den till en ekologisk kommentar till Moseböckerna.

Här följer en sammanfattning av kommentarerna i Eco Bible till den inledande versen i det gamla testamentet.

Rabbin Samson Raphael Hirsch (1808-1888) verkade i Tyskland och var en centralgestalt i den judiska ortodoxin. Han beskriver första versen i Första Moseboken som personlig och handlingsinriktad. Han skriver att orden lär oss männinskor ska uppfatta världen som Guds värld och oss själva som Guds skapelser. Därmed ska människan inte förstöra världen, utan bevara den – varje enskild varelse, varje insekt, varje växt är en del av Guds värld. (Rav Hirsch on Torah)

Rabbiner genom tiderna har tydligt uttryckt att Gud ger mänskligheten uppdraget att ta hand om skapelsen. I Midrash, en central rabbinsk kommentar till den hebreiska Bibeln, kan man läsa: ”När den Helige, välsignad vare Han, skapade Adam, den första människan, tog Han honom och visade honom alla träden i Edens trädgård. Han sade till honom: … Se till att du inte fördärvar och förstör Min värld, för om du förstör den, kommer ingen att finnas som kan återställa den efter dig.” (Midrash Rabbah 7:13:1)

Rabbin Shlomo Eiger (1785-1852), en framstående intellektuell som blev chassid i Posen i nuvarande Polen, blev en gång tillfrågad vad han lärt sig under sitt första besök hos den chassidiske rabbinen Menachem Mendel av Kotzk (1787-1859). Rabbin Eiger svarade: ”I begynnelsen skapade Gud.” Frågeställaren insisterade: ”Behövde en välrenommerad lärd verkligen resa till en chassidisk rabbin för att lära sig Bibelns första vers?” Rabbin Eiger svarade: ”Jag lärde mig att Gud endast skapade begynnelsen; resten är upp till människan.” (Norman Lamm, Faith and Doubt (Brooklyn: KTAV Publishing House, 1986))

Brittisk-Israeliske rabbinen David Rosen (f. 1951) förklarar den ekologiska betydelsen av Bibelns inledande vers: ”Om du tror att denna värld är skapad av en Gudomlig kraft, då manifesterar själva skapelsen Guds närvaro, som det står i Psaltaren: ’Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk.’ Om du är en gudsmedveten person, oavsett om du definierar det som religiös eller andlig, så är miljöns och skapelsens välbefinnande och hälsa ett religiöst imperativ.” (Rabbi David Rosen, “Jewish Ethics, Animal Welfare, and Veganism: A Panel of Rabbis and Experts,” interview, Jewish Eco Seminars Productions, January 2018 och Bibel 2000 Ps 19:2)

I inledningen till den niceanska trosbekännelsen (Symbolum Nicaeum) kan ges en förklaring på andlig hållbarhet – ett helhetsperspektiv där skapelsen, människans ansvar och kyrkans uppdrag hör samman.

Foto: Ikon ”Symbolum Nicaeno-Constantinopolitanum” Wikimeda Commons Public Domain

“Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är.” (Från Kyrkohandbok för Svenska kyrkan)

Inledningen till den niceanska trosbekännelsen formulerades av konciliet i Nicea år 325, det vill säga 1700 år sedan i år. Den fick sedan sin slutgiltiga grekiska utformning vid konciliet i Konstantinopel år 381. Den ligger till grund för hur den världsvida kyrkan ser på världen. Allt som finns, himmel och jord, är skapat av Gud och “mycket gott” (1 Mos 1:31). Tron på Gud Fadern som allsmäktig skapare ger oss en andlig kompass: världen är inte ett objekt för rovdrift, utan en gåva av oändligt värde, anförtrodd oss människor.

Skapelsen är ett uttryck för Guds kärlek och vishet, och varje del av naturen har ett inneboende värde. För POSK innebär detta att kyrkan ska värna skapelsen som ett heligt förtroende. Vi lever i en tid av klimatförändringar och miljöutmaningar, där kyrkan kan påminna om skapelsens helighet och människans kallelse att vårda den. POSK betonar att andlig hållbarhet är en lika viktig dimension av hållbar utveckling som de ekologiska, ekonomiska och sociala dimensionerna.

En öppen, tjänande och trovärdig kyrka i världen

För POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) är mission en grundläggande del av kyrkans uppdrag. Den är inte en särskild verksamhet vid sidan om, utan själva hjärtat i kyrkans uppdrag: att leva i Jesu efterföljd genom ord, handling och närvaro – lokalt och globalt.

Mission handlar för POSK inte främst om att ”omvända” andra, utan om att i ord och gärning dela evangeliet, det glada budskapet om Guds kärlek till världen. Det sker genom gudstjänst, diakoni, undervisning och mission. Mission sker där människor möts – i vardagen, i kyrkans verksamhet, i samhällsfrågor och i relationer mellan kyrkor och människor över hela världen. (Gaia. Foto: Privat)

POSK betonar att mission ska ske i ömsesidighet och respekt. Vi erkänner att kyrkan historiskt har burit med sig koloniala strukturer och ett maktspråk som inte varit i Jesu anda. Dagens mission måste därför vara präglad av lyhördhet, rättvisa och tjänande. Att dela tron innebär inte att påtvinga, utan att lyssna, samtala och vittna – alltid med respekt för varje människas tro och livssituation

Mission för POSK innebär också att stå i solidaritet med systerkyrkor runt om i världen. Det handlar om att stödja varandra i bön, kamp och ansvar för skapelsen, fred och mänskliga rättigheter. Men det gäller också att ta ansvar på hemmaplan. Missionen sker lika mycket i det svenska samhället, där kyrkan behöver vara en profetisk röst för rättvisa, jämlikhet och människovärde.

POSK:s missionssyn vilar på Bibelns vittnesbörd och Svenska kyrkans bekännelse. Jesus säger: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar”. Vi läser detta som en inbjudan till ett liv i gemenskap, men inte som ett krav på likriktning. I 1 Joh 3:18 står det: ”Låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning”. En text som tydligt fångar vår syn på mission.

POSK vill se en mission som är:

• Trovärdig – förankrad i evangeliet och levd i handling
• Ömsesidig – präglad av respekt och dialog
• Global och lokal – i solidaritet med hela världen och rotad i människors vardag
• Profetisk – som vågar stå upp för rättvisa, fred och mänskliga rättigheter

Vi menar att en sådan mission speglar Kristi kärlek till världen – och gör kyrkan till en trovärdig röst i vår tid.

POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) betonar vikten av religionsdialog både ur ett teologiskt perspektiv och i rollen som en aktiv aktör i det svenska civilsamhället.

POSK ser religionsdialog som en naturlig följd av Svenska kyrkans identitet som en öppen folkkyrka i ett mångreligiöst samhälle. I sitt program framhåller POSK att kyrkan har ett ansvar att möta och föra dialog med människor av annan tro, för att stärka förståelsen människor emellan, bygga förtroende och relationer samt skapa förutsättningar för gemensamt arbete för samhällets bästa.

Samtidigt betonar POSK vikten av att skilja mellan mission och religionsdialog. Mission är en del av församlingens grundläggande uppgift att förkunna evangeliet. Religionsdialog syftar till ömsesidig förståelse och respekt mellan olika trosbekännare.

Ur ett civilsamhällesperspektiv ser POSK religionsdialog som ett verktyg för att främja social sammanhållning och samarbete i ett alltmer mångkulturellt och mångreligiöst Sverige. POSK vill att Svenska kyrkan aktivt ska delta i interreligiösa samtal och samarbeten på lokal nivå, för att bidra till ett inkluderande samhälle där olika trosuppfattningar kan samexistera i respekt och samförstånd.

POSK verkar för att församlingar ska stärka sin kompetens och sina metoder för religionsdialog, och att engagera sig i lokala initiativ som främjar interreligiös förståelse och samverkan.

POSK:s syn på religionsdialog är rotad i en teologisk övertygelse om vikten av ömsesidig respekt och förståelse mellan olika trosbekännare, samt i en vilja att bidra till ett inkluderande och sammanhållet civilsamhälle. Genom att främja religionsdialog både teologiskt och praktiskt strävar POSK efter att Svenska kyrkan ska vara en aktiv och självklar aktör i ett mångreligiöst Sverige.